Miljöbovar: Plasten och matsvinnet
Matsvinn
Enligt siffror från 2012 så hamnar 88 miljoner ton mat i våra soptunnor inom EU varje år vilket innebär att 20% av all producerad mat slängs i stället för att konsumeras [1]. Detta är ett oerhört slöseri med resurser och all den energi som krävs för odling och uppfödning av djur, och transporter av matvaror orsakar en hel del koldioxidutsläpp.
​
​
Plast och nedskräpning
Vi använder i vår vardag många plastförpackningar och plastmaterial vilket skräpar ned i och skadar miljön på olika sätt, såsom flytande sopberg av plast i haven och djur som skadas eller dör på grund av plasten i deras miljö [2]. Visste du att 40% av all plast som produceras idag är utformad för att användas endast en gång och sedan kastas [3]?
​
40% av all plast som produceras är engångsartiklar
​
Nästan 8 miljoner ton hamnar i världens hav varje år och mängderna fortsätter att öka från år till år. Om den trenden fortsätter uppskattar man att våra hav innehåller mer plast än fisk år 2050 [4].
Plastens goda egenskaper
Plast, i sina många olika former, är ett billigt material med många praktiska egenskaper både för hantering av livsmedel och för en mängd andra användningsområden. Plasten har i mångt och mycket format vårt moderna samhälle och spelar en viktig del i vår vardag.
Överdriven plastanvändning ger miljöproblem
Den närmast explosionsartade ökande användningen av plast från 1950-talet och framåt har tyvärr lett till och fortsätter att leda till stora problem både för oss människor och för miljön runt oss. Inte ens i Sverige, som är ett av de länder i världen som är bäst på återvinning, klarar vi av att hantera en särskilt stor andel av plasten på ett ansvarsfullt sätt.
Tvärtom exporterar Sverige varje år tiotusentals ton av vårt plastskräp till länder med dålig avfallshantering och bristande lagstiftning.
Svårt att återvinna plast
Plast är ett besvärligt och dyrt material att återvinna. Den tillverkas nästan uteslutande (mer än 90%) från fossil råvara, såsom råolja och naturgas [2]. Ungefär 8% av råoljan används för plasttillverkning.
I plasten blandas det in färg och andra kemikalier för att ändra dess utseende och övriga egenskaper.
Kunskapen om vad en plastprodukt innehåller följer inte med från producenten så när plasten ska återvinnas vet man inte vad den innehåller [5]. Det gör att plasten blir svår och ibland helt omöjlig att återvinna, även med den modernaste utrustningen som finns i Sverige idag.
​
Plast som inte kan återvinnas bränner man i stället. Man får inte heller använda återvunnen plast till livsmedel enligt svenska Livsmedelsverkets regler (med undantag för PET).
​
Vi svenskar är också notoriskt dåliga på att lämna in vårt plastskräp för återvinning. 2018 lämnade vi bara in 42% av våra plastförpackningar för materialåtervinning [7]. Resten av våra plastförpackningar hamnar bland vårt brännbara avfall eller slängs i naturen. För glas ligger motsvarande siffra på 93% för 2018.
Bara 42% av svenska plastförpackningar lämnas in för materialåtervinning
Materialåtervinningen av plast har även i Sverige tampats med ekonomisk lönsamhet och svårigheter i genomförandet. Under 2015 upptäcktes ett omfattande fusk med redovisningen hos Swerec, Sveriges ledande bolag för plaståtervinning [8]. Tiotusentals ton plast som man påstod hade gått till materialåtervinning hade i stället använts som bränsle i en cementfabrik på Gotland. Bara cirka 30 - 40% av den mottagna plasten återvanns - i stället för de avtalade 80%.
​
Tillverkning och förbränning av plast står för ungefär 6% av vårt totala utsläpp av växthusgaser [2].
Plast i naturen
Den plast som inte samlas in eller bränns upp i våra avfallsanläggningar, eller som har samlats in men exporteras till andra länder med bristande hantering, hamnar till slut i naturen. På grund av sina egenskaper så är det mycket vanligt att plasten till slut hamnar i havet via vattendrag och reningsverk.
Plast bryts ned oerhört långsamt
Plast förekommer inte naturligt utan är ett syntetiskt material som är främmande i naturen. Inga naturligt förekommande organismer klarar av att bryta ned plasten eller tillgodogöra sig ämnen från den.
Idag finns det en liten andel plaster som tillverkas från andra källor än fossila och som säger sig vara biologiskt nedbrytbara. I praktiken kräver dock dessa plaster speciella förhållanden, som syre och mikroorganismer, för att brytas ned. På de ställen där plasten förekommer vanligen, i haven, så tar den processen mycket lång tid.
Plastfibrerna från en plastpåse försvinner inte på flera hundra år, om ens någonsin.
Det som bryter ned plastpåsar och andra plastprodukter i naturen är solljuset och fysisk påverkan. Tyvärr innebär inte nedbrytningen inte att plasten försvinner, bara att den sönderdelas till mindre och mindre delar.
En plastpåse kan se ut att försvinna på 10 - 20 år men plastfibrerna från den försvinner inte på flera hundra år, om ens någonsin. Det här gör att vi får mer och mer plast i haven. Plasten försvinner inte utan sönderdelas bara i mindre bitar ju längre tid som går.
Plastens påverkan på natur och miljö
I haven drar plasten till sig andra ämnen som också är vattenavstötande (hydrofobiska) och fungerar som en sorts giftiga ”svampar” som på sin yta samlar på sig och koncentrerar dessa ämnen. Det gör att plasten får ytterligare en negativ aspekt vid kontakt med biologiska organismer då många av dessa ämnen är skadliga [2].
​
Många djur lider av plasten i sin miljö. De fastnar i den och går en kvalfull död till mötes. De förväxlar den för föda, äter upp den och dör av svält eftersom deras magar är fulla av plastskräp i stället för mat. Man har hittat plastskräp i magarna hos fåglar, fiskar och havslevande däggdjur som valar. Vid undersökning av stormfåglar i
Nordsjön så har man hittat plastbitar i magen hos 94% av de undersökta fåglarna [2]. I många fall har plasten lett till djurens förtidiga död.
94% av fåglarna i Nordsjön har plast i magen
När plasten sönderdelas till tillräckligt små, mikroskopiska partiklar så kan de tas upp av de minsta vattenlevande organismerna och på det sättet komma in i det biologiska kretsloppet och föras vidare både till andra djur högre upp i näringskedjan, inklusive människor.
Den största andelen av plasten som hamnar i haven sjunker till botten. Bara fem procent sköljs tillbaka upp på våra stränder och en procent stannar kvar i vattenmassan. En del av den här plasten koncentreras till vissa områden av havsströmmarna. Efter att man upptäckte och utforskade de första ”skräpkontinenterna” av plast så har man funnit dem på ett flertal ställen runtom i världen. Inom dessa områden ligger mycket av plastskräpet och flyter osynligt strax under utan, sönderdelat till mindre bitar.
Den plast vi ser på stränderna är bara 5% av all plast i haven
​
Havsströmmar utanför Bohuskusten gör att den är extra utsatt för nedskräpning av framförallt plast som kommit ut i havet, både från lokala och internationella källor. Varje år städar man bort stora mängder skräp från drabbade stränder, bland annat för att undvika ytterligare skador på djurlivet.
​
EU:s mål för avfallshantering
EU:s mål för avfallshantering prioriterar i fallande ordning att vi ska:
-
Minska vårt avfall
-
Återanvända det
-
Designa produkterna smartare
-
Återvinna avfallet (energi- eller materialåtervinning).
​
Sverige har länge varit ganska bra på att återvinna plast för förbränning men det är det lägst prioriterade målet och leder till ett ökat utsläpp av växthusgaser i takt med att plastanvändningen fortsätter att öka [2].
​
Vi på EKOspeceriet vill bidra till den första och mest prioriterade punkten: Minskat avfall.